Det är klart. Jag är rädd för att växa upp. Jag skulle göra alltid för att bara stanna i nuet, eller kanske i lördags. Det vore bättre. Då var jag med alla som betyder något för mig, i alla fall nästan alla. Men jag kände en sådan lycka. Jag kände mig hemma. Det är där jag hör hemma.

Men nu är det ju inte så. Man kan ju inte stanna där man vill.
Jag är verkligen superglad för att Stina och Ida får åka till USA ett år och ha roligt, uppleva nya saker och växa som människor. Men samtidigt så önskar jag att de vore kvar här. Men vad är ett år om man tänker på hur länge vi finns?
Skulle du fråga mig nu, så skulle jag svara en evighet.

Men det absolut värsta är faktiskt att jag inte vet när jag får träffa Liam och Mira igen. Jag känner bara att jag kommer missa så mycket av deras uppväxt. Men mest av allt är jag nog rädd att de ska glömma bort mig. Jag vet inte när jag träffar dem nästa gång. Drar jag till Oslo nu blir jag kvar där året ut, sen åker jag till Thailand. Sen med allra största säkerhet tillbaka till Norge. Jag kanske kommer se dem om ett år. Då har Mira hunnit fylla 3, växt en halvmeter och glömt bort mig. Liam kommer ha blivit stora grabben, 8 år. Han kommer ha börjat ragga på tjejer och hänga med polarna. Han kommer inte glömma bort mig, men jag vet att han är arg nu för att jag åkte. Igen.
Han sa det i söndag: Du åker alltid iväg. Du är ju aldrig hemma.

Men som en vän sa till mig.
Mysan, då får inte låta detta styra ditt liv. Du måste få leva ditt liv också. Det livet du vill ha. För jag vet att du vill resa och se världen.
Kan jag inte bara få ta med mig alla på min resa?

Detta blev ett långt inlägg. Men jag tror att jag behövde det. Jag är inne i något sorts kaos nu. Känner mig vilsen. Det är inte lätt att bara slitas upp och slungas iväg. (okej, det där lät kanske lite väl drastiskt, men det känns så. just nu. )

Men jag vet att när jag väl kommit iväg. Står där i Oslo och är lycklig, då kommer livet kännas lite lättare.